Barndom och barnmöbler

En gång i tiden fanns inte barn. Det är ett påstående som är lika sant som det är osant. Barn fanns naturligtvis. Kvinnor födde spädbarn som växte upp och blev vuxna, och däremellan var de barn under en period.

Men om man tittar på äldre konst, bl.a. avbildningar av Jesusbarnet, så ser man att det är något som inte stämmer. Barnen ser ofta ut som små vuxna. De är inte bara klädda precis som vuxna, men de har ofta en vuxen människas drag och proportioner. Några av de märkligaste exemplen finns samlade på bloggen Ugly Renaissance Babies. Ofta använde man helt enkelt vuxna som modeller även för barnen.

När uppstod barndomen?

Det tog ganska lång tid innan barn tilläts vara just barn, även om detta naturligtvis också har varierat en hel del mellan olika kulturer, och mellan olika tidsperioder. Det var först på 1800-talet som barndomen blev ett begrepp. I viss mån hade detta att göra med romantikens idéer, som hade spridits från Tyskland till resten av västvärlden under det sena 1700-talet.

Men ekonomin spelade också in. Den borgarklass som växte fram under 1800-talet hade andra ideal än vad exempelvis adeln haft. Man insåg att barn inte var små vuxna, utan hade behov av att få uttrycka sin fantasi på olika sätt. Dessa tankar utvecklades vidare under 1900-talet, som av många har kallats ”barnets århundrade”.

Det var under 1900-talet som barnkulturen utvecklades, med företeelser som barnteater, bilderböcker och serietidningar. Det började också tillverkas möbler och kläder med ett formspråk specifikt inritat på barn: färgglatt och mjukt, och gärna med olika typer av fantasifulla motiv.

Många möbeltillverkare har idag speciella barnmöbler i sitt sortiment. Det kan röra sig om möbler som liknar krokodiler, himmelsängar med princesstema eller helt vanliga möbler, men i en mindre storlek. Det går till exempel att hitta Chesterfield-fåtöljer i barnstorlek, även om det inte är någonting som säljs på IKEA.